Hanoi Rocks

Nuvarande Hanoi rocks

1977 träffas Antti Hulkko och Matti Fagerholm på en buss i förorten Böle i Helsingsfors.Efter att ha pratat en lång stund får de idéen att bilda ett band. Efter att länge ha dribblat om olika namn föreslår Antti namnet ”Chinese rocks” efter en låt med Punkhjälten Johnny Thunders. Matti anser att det vore knäppt att använda ett låtnamn, så efter ett tag säger Antti: Men vad sägs om HANOI rocks! Perfekt, det kör vi på!, menar Fagerholm.

Detta var redan 1977, de två punkarna började dock inte samarbeta förens 3 år senare.

Antti Hulkko bytte senare namn till Andy McCoy. Andys första band var Briard som han bilade med sin äldre bror och Pete Malmi 1976. Under bandets sista år gick Andys skolkamrat Jan Stenfors med i Briard, eller Nasty Suicide som han senare bytte namn till.

Matti Fagerholm bytte sedan namn till Michael Monroe, Monroe kom från stjärnan Marilyn Monroe.

Före Hanoi rocks hade Michael spelat saxofon med Maukka Perusjätkä, dock bara på livegig. Andra band han hade varit med i var Black Magic, Pelle miljoona och Ralf örn Pop.

Den allra första uppsättningen utav Hanoi rocks bestod av Nasty Suicide, Michael Monroe, Stefan Piesnack, Peki Sirola & Nedi. De framförde några gigs i Finland och blev bokade en gång på Tavastia Club av Seppo Vesterinen.

I februari 1980 gick Andy McCoy och den 17 år gamla Sam Yaffa med i det mest populära finska rockbandet på den tiden. McCoy hade en vision om vilket band man kunde tjäna mest pengar på att vara med i & Pelle Miljoona var det rätta bandet! Andy & Sam spelade på Pelle Miljoonas mest populära album Moottoritie on Kuuma.  På bandets mest viktiga turné bestämde sig Andy för att lämna dem och tog Sam Yaffa med sig som basist för att starta ett nytt band.

Michael, Andy, Nasty och Sami flyttade nu till Stockholm, där träffade de en halvturk vid namn Jesper Sporre som snabbt var med på noterna och blev trummis i det nybildade bandet Hanoi Rocks.

De tidiga dagarna i Sveriges huvudstad var svåra för bandet. De hade knappt pengar till mat eller alkohol och fick sova i korridorer och t-banor. Ibland lyckades dock Michael att ragga till sig någon tjej som kunde förse dom med gratis käk men oftast hade de bara gurka med lite smör på som enda levebröd.  En av skrönorna från bandets tidiga dagar bestod av att de plockade jordgubbar, rengjorde toaletter och till och med sålde sig själva, men det sistnämnda var egentligen bara ett sjukt skämt som Andy hittat på. För Andy  däremot var saker o ting  mycket mycket bättre, eftersom han hade en svensk flickvän, Anna, som han bodde ihop med…

Resten av bandet kom tillslut över en lägenhet Blåkulla i Solna utanför Stockholm, en förort där det levde mestadels invandrare.

Trots den dåliga levnadsstandarden så fick de åtminstone tak över huvudet och de repade på måfå.

Bandets första finska turné började den 31/12 1980 i Virrat. På denna turné spelade dom nästan överallt och även de minsta byar fick bevittna deras extrema gig.  Eftersom Hanoi hade en image med mycket make-up, smycken, färgat tuperat hår och färgglada kläder så blev de lätt tagna för en bunt galna homosexuella knarkare av den manhaftiga lokalbefolkningen. Slagsmål mellan lokalbefolkningen och bandet var rätt vanligt just på grund utav detta.

Hanoi rocks blev snabbt stora eftersom ingen hade hört eller sett något liknade i landet förut.

Det finska bolaget Joanna Records signade Hanoi rocks i november 1980 & deras första singel I want You / Kill city kills släpptes under namnet Hanoi rocks med Andy McCoy. Första albumet Bangkok shocks saigon shakes (från början kallat ”Some like it cut”) släpptes i mars 1981.

Det var inspelat i Stockholm och producerat utav Michael och Andy, eller The Muddy twins som de kallade sig för.

I oktober begav sig bandet till England för att spela förband till Wishbone  Ash. Fast publiken inte var så exalterade över just Hanoi rocks, så började ryktena ändå spridas om detta energifyllda rock ’n’ roll band.

Nästa album Oriental beat spelades in i London. Det producerades av Pete Wolliscroft och spelades in nästan på nolltid. Tidningar som ex. Kerrang var spända på detta album.

Kritiker menade att Hanoi rocks var födda till superstjärnor och att det inte rådde något tvivel om att de skulle bli lika kända som Coca Cola och Mc Donalds.

Efter detta skivsläpp turnerade bandet runt i England.

1982 såg en ung vild trummis vid namn Nicholas ”Razzle” Dingley ett Hanoi rocks-gig på rockklubben Marquee. Efter spelningen frågade han bandet om han fick gå med i Bandet och därmed ersätta Gyp, även om han skulle bli tvungen att bryta armarna av honom.

Just då kunde Gyp inte komma överens med McCoy och var utmattad av allt turnerande så ”Razzle” tog hans plats.

Razzle hade fått sitt smeknamn från en engelsk herrtidning och hade tidigare spelat i flera band och gillade att leva det vilda rocklivet. Före han gick med i Hanoi rocks hade han spelat i The Dark.

Hans attityd var perfekt för just Hanoi rocks även fast han inte var något tekniskt underbarn bakom trumsetet.

Efter några spelningar i Finland flyttade bandet till London. De bodde i Tooting Bec och de var väldigt fattiga. De hade knappt pengar och fick stjäla mat.

I september turnerade de i Finland. På denna turné höll Nasty Suicide på att dö av för mycket droger och alkohol. Några gig fick genomföras utan honom.

Nästa erövring skulle bli Asien. Hanoi rocks turnerade i Indien, Hong kong, Thailand och Japan. I Indien fick bandet tag på droger väldigt billigt och Hanoi rocks var rätt så stenade på resten av turnén.

Bandet blev också överraskade över att de lokala banden höll konserter som var sju timmar långa. Detta gjorde att Hanoi rocks spelade i 4 timmar på varje spelning och publiken blev helnöjda över detta.  Efter en spelning i Bombay blev det bråk mellan polisen och publiken, på löpsedlarna stod det ”Rockband orsakar våldsamt uppror!”

Efter turnén började bandet att spela in sin tredje skiva. Till hjälp hade dom Mott The hooples gamla medlemmar Dale Griffin och Orvend Watts. Keybordisten Morgan Fisher hade också varit med i Mott the hoople.

Före albumet Back to mystery city släpptes spelade Hanoi rocks några gig i Israel.  Back to mystery city släpptes i mars och brittiska tidningar gav bandet de bästa recensionerna hitills.  Detta gjorde att Hanoi rocks spelade in ett live–gig på The Marquee club, detta blev deras första live- album All those wasted years.  Denna konsert släpptes även som en video och tidningen Melody maker gav en suverän recension på detta år 1984.

Nu började större skivbolag intressera sig för Hanoi rocks och snart skrev badet på ett kontrakt för tre album på CBS.

Före en amerikansk Turné spelade bandet i Helsingfors och Åbo. Inspelningen av den fjärde skivan ägde rum i New York och producerades av Bob Ezrin, som hade jobbat med storheter som exempelvis KISS och Alice Cooper.  Efter att ha spelat in alla komp i Record plant studio bytte bandet studio till Phase one studio i Toronto för att slutföra skivan. Bandet led av influensa och feber, men det gick bra att slutföra det hela trots allt.  Bolaget ville att grabbarna skulle spela in en hit, det blev covern på Creedence clearwater revival, Up around the bend.

Efter några spelningar i Sverige började bandet sin USA–turné i Buffalo den 14 november.  MTV visade Hanoi rocks videor och pressen skrev väldigt positiva recensioner om Two steps from the move–albumet.

Under turnén flög bandet till Los angeles där de hade ett party med medlemmarna i Motley crue.  Den 9 december drog Mötley–sångaren Vince Neil och Razzle på en åktur i Neil’s nya sportbil.

Vince Neil körde av vägen eftersom han var full och Razzle fick livshotande skador. Han togs till South park–sjukhuset, där han förklarades död.

Vince arresterades misstänkt för dråp och rattfylla. Han släpptes snart mot borgen och år 1985 blev han dömd till 30 dagar i fängelse och fick betala 2, 6 miljoner dollar i skadestånd.

För Hanoi blev detta en katastrof, men Vince kom billigt undan.

Resten av bandet blev chockade av sorg och resten utav turnén ställdes in. Michael beskrev deras känslor efteråt. ”En av oss dog, om vi hade några drömmar så var detta slutet på dom”.

Senare så bestämde de sig för att göra två konserter på  Kulturhuset i Helsningsfors. Dessa konserter var tillägnade Razzle. Först hade Hanoi rocks  tänkt plocka in Tommy Lee från Motley crue, men det funkade inte som det var tänkt. När bandet nått London så hittade de trummisen från the clash, Terry Chimes, som var med i Hanoi rocks tills slutet av deras karriär.

Konserter i Helsningfors var de sista som Sami Yaffa spelade på.

Efter några gig i Helsingfors for Andy på semester och lämnade resten utav bandet till att hitta en ny basist.  Den nya basisten blir Rene Berg, som hade spelat sporadiskt med Andy förut.

Berg visade sig vara ett uselt val och när bandet skulle in i studion för att börja på nya demoidéer så började Rene ge order om hur bandet skulle låta.

Första turnén med Berg skulle äga rum i Polen i maj. I slutet av turnén var Rene Berg tvungen att bära svarta kläder, inga spotlights lyste på honom och han presenterades inte ens för publiken.

1985 släpptes den sista plattan med Hanoi rocks, rock ’n’ roll divorce som spelades in på deras sista turné. Michael Monroe beskrev albumet som Tråkigt, förjävligt tråkigt. Snart bestämde sig Michael för att lämna bandet och detta var slutet för det mest legendariska glambandet under 80–talet.

Året är 2002 och Michael Monroe och Andy McCoy har båda släppt eget solomaterial sedan Hanoi rocks la av, men det är bara Michaels skivor som har gett något sken av sig mer eller mindre.

Fansen har länge väntat på att Hanoi ska återförenas med Michael, Andy och Sami, men något sådant har aldrig blivit av. Men detta år börjar något hända och den 27 mars uttalar sig Michael och Andy om att en comeback är på gång.

Michael & Andy är nu de enda orginalmedlemmarna, men det var ju ändå dom som födde bandet från början så det passar sig bara fint tycker dom.

På kompgitarr blir det Costello (En finne som spelat på Michaels soloturnéer) och på trummor blir det Lacu, som har lite utav Razzles stil i sig, och även han har spelat tidigare med Michael. På bas blir det Timpa.

Det nya materialet blir så bra att de bestämmer sig för att kalla sig för Hanoi rocks, istället för Hanoi revisited, som det var tänkt från början.

I april släpps singeln People like me som får vartenda Hanoi-fan att gråta en skvätt. Textmässigt och musikmässigt är det mycket original–Hanoi över den.

I december släpps nya fullängdaren, Twelve shots on the rocks, och själv så kan jag säga som så att Hanoi rocks är tillbaka, och trots Sami, Nastys, och Razzles frånvaro så är det klockrent rakt igenom. The 11th Street Kidzz are back!